Att förlora sin bästa kompis är inte lätt.
Hjärtat gör ju så ont och magen krampar och det ända man tänker på är "Jag kommer aldrig skaffa en till hund efter detta". Alla säger att man borde tänka positivt och komma ihåg det underbara som har varit, vilket är sant men det är inte lätt. Gråten forsar och man vill inget hellre än att ta tillbaka sin älskade bebis.
Varför skriver jag detta nu? Är jag på sorgligt humör idag, ja det är jag. Imorgon kommer dagen jag aldrig velat komma, en dag som jag önskar inte existerade. Chippo min bebis har cancer och det är dags för honom att gå över regnbågs bron. Fy fan vill bara gråta. Jag har frågat kompisar som har varit i samma situation hur jag skall hantera detta, hur skall jag klara av att fortsätta leva, för att förlora sin älskling efter 12 år är det tyngsta jag har gjort i hela mitt liv. Det känns som att jorden skall gå under och önskar att detta var bara en mardröm.
Det bästa är att Chippo slipper lida, men finns det ett botemedel som kan göra så att han stannar i åldern och få bort alla sjukdomar så skulle jag vara den lyckligaste i hela världen. Vet fler som skulle bli det också.
Även om man vet att denna dagen kommer att komma är man aldrig förberedd. Tiden stannar liksom upp och man kan verkligen inte andas. Jag har så mycket som jag kommer skriva ut för att ventilera mig, men får stanna nu annars kommer jag bara börja gråta. Sitter inte själv här och det kan bli pinsamt och jag börjar gråta mitt i folkmassorna. Jag vill även veta lite mer hur jag kan hantera mina känslor och inte bara tyna bort efter detta. Mår inte bra någonstans. Älskar min lilla Chippo och han har gett mig den bästa tiden och gjort mitt liv till det bästa. Nee nu börjar tårarna pressas och skriver mer när jag kommer hem....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar