Ja kära läsare, nu kommer jag skriva ett djupt och inte alls roligt inlägg. Känner bara att jag måste få ur mig alla känslor i ord. Hur svårt och hur mycket jag än gråter så måste känslorna ut. Tror detta är det jobbigaste inlägget jag någonsin har skrivit.
8:e April, 13.22, hände det som inte alls fick hända. Det jag fasade för mest. Något som aldrig får mig att sluta tänka, gråta, älska och klandra mig själv över. Min bästa älskade vän, mitt allt, Casper fick gå över regnbågsbron. I Söndags fick mamma och min storebror åka akut till veterinären med Casper. Han hade så ont att han bara gnällde och gnällde. Veterinären visste inte vad det var med honom så dem la in honom över natten för att undersöka honom. Detta visste jag inte om, då jag inte längre bor hemma. Mamma ringde mig igår på morgonen och jag fick beskedet att han skulle undersökas för att se vad som gjorde så enormt ont på honom. Tårarna började rinna redan då, jag vill ju inte att något skall hända med honom. Vill inte att han skall ha ont, jag vill bara att han skall må bra och få sin glädje tillbaka. Jag försökte göra allt för att tänka positivt men det var svårt, intalade mig själv varje minut att Casper kommer tillbaka, han kommer att få ett bättre liv nu när han kommer hem igen. Gjorde allt för att lugna ner mig själv.
Tiden gick....
13.22 fick jag ett samtal från mamma, ett samtal som jag hörde bara var full med sorg och negativt besked. Ett samtal som är tagen ur mina mardrömmar. "Vi måste ta bort Casper, Han hade en tumör i levern" Tystnad, chock och åter igen tystnad tills mina tårar strömmade och det enda jag kunde göra var att skrika och gråta "Inte Casper, nej snälla det är inte sant, snälla. Casper" Jag grät och grät och energin försvann, glädjen var borta och sorgen tog min kropp. Jag svek min älskling, jag var inte där med honom. Jag hatar mig själv att jag inte fick krama, älska och pussa honom igen. Säga Hej då. Jag svek min älskade bebis.
Jag känner hur livsgnistan är borta, jag tror inte jag någonsin kommer att kunna sörja färdigt. Det går inte denna gången. Dem som känner min och Caspers relation vet. Dem vet hur mycket jag och Casper har kämpat med allt. Hur nära vi var/är och att han var den enda hunden som tog hela mitt hjärta med massa kärlek och glädje. Allt är borta nu, det försvann med Casper, en stor det av mitt hjärta är borta. Jag är tom, vet inte hur jag kan ta mig igenom detta denna gången.
Jag vill bara vara stark för Zayo och min älskade Sambo, mina älskade som är där för mig nu när livet känns tungt, hunden som ger mig nu energi och kärlek Men vet ni, just i denna stund känns allt tomt, tyst och grått. Solen kanske skiner ute, men inne är allt grått och tråkigt. Måste bli stark för Zayo.
Jag kommer ihåg när Chippo gick bort, det var jobbigt. Men jag var förberedd och kunde gå vidare. Men denna gång är det tusen gånger värre och chocken går inte att beskriva.
Jag älskar dig Casper, du är mitt hjärta och jag kommer alltid att vara vid din sida. Det är för alltid du och jag. Pärlan, du kommer aldrig mer ha ont, du kommer alltid vara lycklig och vara med Chippo hela tiden. Du är den vackraste ängel himlen någonsin har haft. Du är och kommer för alltid vara i mitt hjärta.
Vila i frid älskling
2002-11-30 - 2013-04-08
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar