Att sakna sin bästa vän

Ja kära läsare, nu kommer jag skriva ett djupt och inte alls roligt inlägg. Känner bara att jag måste få ur mig alla känslor i ord. Hur svårt och hur mycket jag än gråter så måste känslorna ut. Tror detta är det jobbigaste inlägget jag någonsin har skrivit.

8:e April, 13.22, hände det som inte alls fick hända. Det jag fasade för mest. Något som aldrig får mig att sluta tänka, gråta, älska och klandra mig själv över. Min bästa älskade vän, mitt allt, Casper fick gå över regnbågsbron. I Söndags fick mamma och min storebror åka akut till veterinären med Casper. Han hade så ont att han bara gnällde och gnällde. Veterinären visste inte vad det var med honom så dem la in honom över natten för att undersöka honom. Detta visste jag inte om, då jag inte längre bor hemma. Mamma ringde mig igår på morgonen och jag fick beskedet att han skulle undersökas för att se vad som gjorde så enormt ont på honom. Tårarna började rinna redan då, jag vill ju inte att något skall hända med honom. Vill inte att han skall ha ont, jag vill bara att han skall må bra och få sin glädje tillbaka. Jag försökte göra allt för att tänka positivt men det var svårt, intalade mig själv varje minut att Casper kommer tillbaka, han kommer att få ett bättre liv nu när han kommer hem igen. Gjorde allt för att lugna ner mig själv.

Tiden gick....

13.22 fick jag ett samtal från mamma, ett samtal som jag hörde bara var full med sorg och negativt besked. Ett samtal som är tagen ur mina mardrömmar. "Vi måste ta bort Casper, Han hade en tumör i levern" Tystnad, chock och åter igen tystnad tills mina tårar strömmade och det enda jag kunde göra var att skrika och gråta "Inte Casper, nej snälla det är inte sant, snälla. Casper" Jag grät och grät och energin försvann, glädjen var borta och sorgen tog min kropp. Jag svek min älskling, jag var inte där med honom. Jag hatar mig själv att jag inte fick krama, älska och pussa honom igen. Säga Hej då. Jag svek min älskade bebis. 

Jag känner hur livsgnistan är borta, jag tror inte jag någonsin kommer att kunna sörja färdigt. Det går inte denna gången. Dem som känner min och Caspers relation vet. Dem vet hur mycket jag och Casper har kämpat med allt. Hur nära vi var/är och att han var den enda hunden som tog hela mitt hjärta med massa kärlek och glädje. Allt är borta nu, det försvann med Casper, en stor det av mitt hjärta är borta. Jag är tom, vet inte hur jag kan ta mig igenom detta denna gången. 

Jag vill bara vara stark för Zayo och min älskade Sambo, mina älskade som är där för mig nu när livet känns tungt, hunden som ger mig nu energi och kärlek Men vet ni, just i denna stund känns allt tomt, tyst och grått. Solen kanske skiner ute, men inne är allt grått och tråkigt. Måste bli stark för Zayo. 

Jag kommer ihåg när Chippo gick bort, det var jobbigt. Men jag var förberedd och kunde gå vidare. Men denna gång är det tusen gånger värre och chocken går inte att beskriva.

Jag älskar dig Casper, du är mitt hjärta och jag kommer alltid att vara vid din sida. Det är för alltid du och jag. Pärlan, du kommer aldrig mer ha ont, du kommer alltid vara lycklig och vara med Chippo hela tiden. Du är den vackraste ängel himlen någonsin har haft. Du är och kommer för alltid vara i mitt hjärta.

 Vila i frid älskling

2002-11-30 - 2013-04-08

Ofta minns vi dem, våra änglar

Ofta minns vi dem... På morgonen... På natten när vi tittar på stjärnorna...

Ett datum... En låt... En plats... En doft... Varje timme, varje andetag...

Önskar det fanns en telefon till himlen, så jag kunde ringa er och höra

era röster... Jag tänker på er idag, men det är inget nytt... Tänkte på

er igår och dagen innan det. Jag tänker på er i stillhet, säger ofta

erat namn... Allt jag har är minnen och bilder i mitt hjärta... 

Till minne av dem som har lämnat oss.***

Idag är det 1 vecka sedan min ängel Chippo försvann. Idag är han uppe och leker med sina kompisar och är frisk. Ingen smärta hindrar honom, ingen cancer som tar hans energi, bara en massa glädje och kärlek. Jag kommer alltid att komma ihåg våra underbara dagar tillsammans. Saknaden efter honom växer och jag önskar att han kunde komma tillbaka. Jag väntar fortfarande på honom, att denna lilla bruna sötnosen skall springa upp för trapporna och med glädje komma fram, dreglar och busar med oss och Caspers glada pip efter Chippo. Han är vår ängel, vår skatt, vår skyddsängel och glädje. Chippo du finns alltid i våra hjärtan och vi älskar dig otroligt mycket. Önskar att du var här och gav din glädje till oss igen och vi kunde ge vår. Jag hoppas min ängel, att du gör som du brukade, sno alla tidningar och tofflor.

***Text tagen från denna fina blogg http://gosfernando.bloggplatsen.se/

*Bild lånad av Google

Vilken underbar hund han är

Det har varit mycket känslor inblandad i bloggen, men så blir det när man har mist sin bästa vän.
Att sörja är viktigt och jag har inte sörjt färdigt ännu. Det kommer ta tid för mig och för alla i familjen.
Hundar har en sån stor del av ens hjärta och Chippo betyder oerhört mycket. Saknar den lilla huliganen så otroligt mycket. Hans humor, hans sätt att visa sin kärlek, glädjen och det sättet han tröstade en på. Han älskade oss oavsett hur vi är och ser ut. Alla underbara minnen han har satt inom oss.

Kommer ihåg när han en dag när vi fick honom och vi i familjen gick ut på en promenad, det var snö och is på vattnet. Chippo fick friheten att springa lös (vilket han aldrig har gjort innan) han såg en orange sak ute på vattnet (isen) som båtarna brukar ha som flyter. Chippo tyckte detta verkade otroligt intressant att han sprang ut på bryggan och ut på isen (som inte höll så bra men höll för honom). Panik fick man och jag gick ut på vattnet för att hämta denna lilla busen som skulle ha denna roliga orange (?stavning?) sak. Denna dag glömmer jag aldrig.
Även när busen inte visste hur man hoppade upp i sängen även om han så gärna ville det och när man fick bära honom upp för trappan, han visste inte hur man gick i trappor min lilla ängel.

Jag gick även ett hund program i Partille under gymnasiet, hade med mig lilla Chippo till skolan, vilket han älskade, han tog studenten med mig också. Under en otroligt långtråkig lektion som en otroligt långtråkig lärare hade som hette djursjukvård, på eftermiddagen, då alla är trött. Vi satt och lyssnade och Chippo låg och sov vid mina fötter alla i klassrummet halvsov och Chippo denna lilla ängeln gjorde ljudet alla ville göra och det var snark-ljudet, han snarkade så högt att läraren frågade "Oj, här är en som är uttråkad av min lektion". Alla skrattade och en klasskompis sa "Haha, aa han snarkar för oss allihopa som är uttråkade av denna lektion." Klockrent tycker jag och Chippo han gjorde min dag. Min älskade skrutt är vad han är.

Jag brukade träna Agility med honom, och det kom en hund som han hatade för nära honom, jag som ägare ville bara få bort Chippo så inget händer, rätt som det är så hugger han tag i min högra tumme, shit va ont det gjorde. Det var första och sista gången han någonsin har bitit någon. Ever.
I samma veva fick jag och min storebror hederspris i bästa samarbete på hundklubben, eftersom Chippo är en Casanova och älskar allt med tikar har att göra, han va inte glad i att träna Agility alls. Nej då, det fanns ju tjejer runt omkring honom. Haha, underbara Chippo bebis.

Har så många minnen från Chippo, jag kan sitta och skriva i flera timmar bara om detta.