"Jag har bott på Bali, jag har sett vad jag skriver om, jag har känt det, och jag har luktat det. Jag har sett lidandet, men jag har också sett förhoppningarna och att det är möjligt att förändra. Jag har känt smärtan och jag har valt att agera. E-boken Hundarna på Bali är resultatet.” - Anna Sternfeldt
Lille Vemod!
Vemodigt sitter han där längst upp på en trappa och ser ut över den stora vida världen. Ned på oss som promenerar bland Balis risfält. Risfälten blir allt mindre i antal och storlek, för att det ständigt byggs hus som ska tillmötesgå den växande turistindustrin. Bördig och värdefull jordbruksmark tas i anspråk för att man tror att turismen är en bra lösning. För att besökare utifrån ger bra med pengar.
Just nu.
Men hus går inte att äta. En dag kanske människorna inser det.
Under tiden kommer turisterna i ett ständigt flöde för att beundra pittoreska Bali. Till den frodiga tropiska ön med sina underbara stränder, sitt vackra landskap, kokospalmer och vattenkanaler. Med hus som tagna ur en sagobok.
Fast det är långt ifrån pittoreskt för alla som bor här. Oavsett om de är människor eller djur. Och knappast för Lille Vemod.
Lille Vemod är vad jag kallar den lille hunden som, bortsett från att hålla koll på oss främlingar, har fullt upp med att klia sig, som så många andra hundar här på Bali. För att de lider av hudproblem, eller för att de har ringorm eller skabb.
Eller allt på en gång.
Lille Vemod har inget halsband. Så det är inget som visar att han har en ägare eller ett hem. Men det kan också vara så att hans ägare är fattig. Och är man fattig finns det viktigare saker att lägga pengar på än ett halsband till en liten hund.
Lille Vemods start i livet var troligtvis inte den bästa. Hans mamma är kanske en utsliten tik som inte haft tillräckligt med mat till sina valpar. Och kanske har hon redan lämnat denna värld. För många slitna tikar är en ny kull med valpar det som blir droppen som får dem att ge upp. De orkar inte längre skaffa föda, och inte heller stå emot den konkurrens som livet på gatorna innebär.
De ger vad de kan åt sina valpar.
Men det finns inget kvar åt dem själva.
Lille Vemod sitter ännu helt ensam på sin trappa. Det finns inga människor i närheten, inga hundar. Kanske är det därför han ser så sorgsen ut. För att han tvingas vara vuxen fast han bara är en liten valp. För att han helt på egen hand måste försöka överleva i denna märkliga värld. Kommer han att kunna äta sig mätt idag? Och i morgon? Och hur blir det alla andra dagar?
Det finns ingen garanti för något här i livet. Det är så mycket som kan hända, och så snabbt. Från en dag till en annan kan livet förändras, förkortas, försvinna. Men ändå. Oddsen kan vara bättre eller sämre. Lille Vemods odds hör inte till de bättre.
Där Lille Vemod sitter är han helt omedveten om att det finns valpar som är beställda redan innan de föds. Beställda av människor som kommer att göra allt för att deras valpar ska få det bra. Människor som vaccinerar dem mot sjukdomar. Som ger dem egna korgar och matskålar. Som tvättar och borstar dem. Som älskar dem och leker med dem och ger dem närhet. Som aldrig skulle tillåta dem att lida av konstant klåda.
Det finns valpar som aldrig behöver söka efter mat. Som aldrig kommer att sakna den fysiska beröring som alla valpar behöver. Och som aldrig kommer att förvånas över människornas kärlek. Lille Vemod känner inte till något av detta där han sitter och kliar sin magra lilla kropp. För honom är livet som det är.
Fast i hans drömmar är jag säker på att han har ett underbart liv med massor av mat och ingen klåda.
.jpg)
